Boken ”Skatan och pingvinen” får mig att fundera på biljaktsscener

Ur Österbottens Tidning 9.9.23:

När jag i minnet går igenom filmer med spännande biljakter försöker jag hejda tanken vid 2009. Det inlägg på Peter Englunds numera nedlagda författarblogg som Sven-Erik Klinkmanns text är en kommentar till bör ha gjorts någon gång under åren 2004-2009.

De flesta av texterna i "Skatan och pingvinen" är kommentarer som Sven-Erik Klinkmann gjort på den svenska historikern och akademiledamotens blogg och sedan sparat på sin egen dator.

Vad gäller "Skatan och pingvinen" kan vi anta att Sven-Erik Klinkmann noga valt ut de kommentarer vi nu kan läsa vid sidan av bland annat några tidningskolumner och ett par inlägg som han gjort på historikern och författaren Rasmus Fleischers blogg "Copyright".

De handlar inte bara om film, utan också om ämnen som leda, eller Baudelaires spleen, och hur den inte enbart hör till kulturhistorien, handskakningar och hur olika de kan uppfattas i olika tider och sammanhang och vad han uppfattar som "problemet med massmedia i dag".

För den som är nyfiken på kulturforskaren Sven-Erik Klinkmanns författarskap är den här boken en bra inkörsport. Han delar med sig av sina tankar och idéer på ett lättillgängligt och engagerande sätt. Att läsa "Skatan och pingvinen" är som att läsa en andaktsbok, men för kultur.

Frågan är hur många led en tankegång behöver för att kunna kallas för ett kritiskt tänkande.

Jag kan i många fall önska att han inte hade nöjt sig med att kasta ut tankar utan också byggt vidare på dem, skapat tankekedjor som jag kunnat följa till en plats där jag fått stanna upp i förundran. Oj, kan man se det så här?

Så paradoxalt med tanke på att jag uppskattar boken som andaktsbok.

Kanske bidrar vetskapen om de korta texternas ursprung till intrycket av att han inte har velat låta en tanke eller insikt gå till spillo. Inte ens den om blyertspennans överlägsenhet. Den går det kort sagt, och han fattar sig kort, att skriva med på olika underlag, i olika väderlekstyper och också i köldgrader.

En hyllning som visar att allt, precis allt, kan vara av intresse för en kulturforskare. Att allt, precis allt, kan berätta något om människors sätt att leva i och se på världen.

Kommentarsfält kan vara en plats där vi deltar i samtal och vässar våra argument. För en författare torde lusten att flytta sina kommentarer därifrån och in mellan två pärmar vara naturlig. Liksom inläggen på en blogg kan de där få läsare att nicka instämmande eller – för sig själva – formulera invändningar.

Kan det till exempel finnas en biljakt som är mer spännande eller en penna som är bättre än de författaren skriver så varmt om? Kanske finns det till och med ett ämne som är mer intressant än blyertspennans överlägsenhet?

Av den illvillighet som sätter tonen i många kommentarsfält finns inget alls i Sven-Erik Klinkmanns bok. Med utgångspunkt i det personliga skriver han kunnigt och resonerande med en forskares nyfikenhet och en kolumnists fart och kraft.

Jessica Poikkijoki